Tankar om Corona, tacksamhet och allt sånt där ni vet.

Den här veckan har varit mysig men märklig. Barnen har varit snuviga och febriga så jag har vabbat och Micke jobbat hemifrån. Att få vara hemma med sina barn och man är ju egentligen superlyxigt och många stunder av dagarna har jag kunnat njuta av det. Så plötsligt slår det mig vilken galen situation vi alla är i nu. Att hela världen har stannat upp, stängt gränserna och att allting står still. För mig är det självklart att vi alla måste hjälpas åt nu. Vi måste plana ut smittspridningen så att inte alla blir sjuka samtidigt, för det är då som det blir riktigt farligt. Men visst är det jobbigt och det krävs mycket av oss. Alla människor är nog inte beredda att ta det ansvaret av många orsaker. Det är svårt att förstå situationen och vilken katastrof det faktiskt är, speciellt när man inte ser det här framför oss. Det var som min syster sa när jag pratade med henne i dag, hade det varit krig och vi hade sett flygplanen åka över oss eller höra bomber smälla hade man lättare kunnat ta det till sig (tack för att situationen inte är så) Men när livet fortsätter som vanligt fast ändå inte, då är det svårt att ta in. Vårt hus ser likadant ut, knopparna i trädgården börjar slå ut och man kan känna smaken av sommar när solen värmer vid husväggen. Allt det där fortsätter som om ingenting har hänt och det är jag tacksam för.

Jag har många gånger nämnt på Instagram att jag föddes med svåra hjärt och lungfel. När jag var barn gick jag igenom 7 hjärtkateteriseringar, 4 stora hjärtoperationer och 1 livräddande operation då stygnen inuti mitt hjärta släppte och jag höll på att förblöda. Min första operation gjordes när jag var 4 månader, den sista fyllde jag 11 år på sjukhuset. Detta är inte första gången jag måste hålla mig undan folk pga av min hälsa. Jag har fått sitta i karantän tillsammans med min familj förut, innan alla operationer och viktiga undersökningar. Jag gick aldrig på förskola pga av smittorisk och när det var kallt ute fick jag inte gå ut pga av min dåliga blodcirkulation så även då var vi instängda. Varje år när influensasäsongen drar i gång måste jag vara försiktig och min läkare vill helst att jag ska vaccinera mig varje år för att inte bli för dålig. När jag opererades sista gången 1994 fick jag en lungpulsåder donerad, den skulle hålla i tio år trodde läkarna men den håller än trots att den börjar bli lite trång. Mina klaffar (de där som ser till att blodet går i rätt riktning när de passerar genom hjärtat) läcker men de funkar. Jag har även fel på mina lungor. Vi vet inte hur Coronaviruset skulle påverka min kropp, men vi vet att de sätter sig i lungorna och påverkar även blodtrycket vilket är mina känsliga delar.

Det är pga detta vi har valt att hålla oss hemma så mycket vi bara kan. Barnen får vara hemma från förskolan, vi har fin kontakt med pedagogerna där och de är helt fantastiska och förstående! Både jag och Micke kommer fortsätta jobba hemifrån. Jag kommer försöka fortsätta fota precis som innan men med kraven att de jag fotar, jag och våra familjer är helt friska såklart! Jag vet att det kommer bli tufft. Det är svårt att förklara för vår dotter varför vi inte kan leka med kompisar som vanligt. Allting känns överdrivet och påhittat. Men hälsan går först, alltid! Även om det innebär att det blir många månader utan att träffa många människor så får det blir så. Det finns så mycket jag är tacksam för och jag försöker fokusera på det. Det mesta i livet handlar om inställning och våra tankar. Vi kan välja att deppa ihop och tycka att allt är skit, eller så kan vi välja att fokusera på det vi kan påverka och det vi mår bra av. Att tänka så har hjälpt mig många gånger genom livet.

Tillsammans måste vi nu ta ansvar,tvätta händerna, stanna hemma så fort vi känner oss sjuka, tänka på varandra även om du själv inte är den som blir hårt drabbad kan någon i din närhet bli det. Hjälpas åt att stötta de som har de svårt, handla åt de som inte får gå ut, håll avstånd, tryck inte in dig på restauranger men köp gärna med dig mat hem. Beställ ett blomsterbud så butiken kan fortsätta och be de lämna blommorna till någon som behöver lite extra omtanke. Vi måste minska smittspridningen, skydda de som är i riskgrupperna men också se till att det finns ett liv att komma tillbaka till när allt detta är över.

Låt oss vara osjälviska, smarta och omtänksamma. Tillsammans klarar vi det här! <3 Stor kram (på avstånd såklart) 😉 Henrietta

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *